Jag har tappat den. Bloggtouchen. Det är synd, för vet ni att bloggandet kan ha en så otroligt positiv effekt på ens liv? Det har för mig varit den perfekta formen av nödvändigt livsreflekterande. Det har haft en ångestdämpande effekt och samtidigt gett näring åt mitt eget skrivande, gjort livet lite roligare och kanske utökat några av mina hjärnceller. Tidigare har jag helt enkelt blivit lite lyckligare och lite klokare av att blogga.

Men nu, nu har det bara stannat. Jag är inte själv intresserad av att fota min frukost, ännu mindre av att faktiskt ta mig tiden att ladda upp en bild på den och publicera ett inlägg av den. Detta dokumenterande av yta som jag gärna följer med på andras bloggar känns för mig själv plötsligt bara fel. Malplacerat och inte alls äkta. Kanske det beror på att jag under hösten var otroligt stressad över skola och diverse tråkigheter och därför tyckte att en bild som fångade en perfekt frukost placerad på mina näpna Arabia-tallrikar med rosa kant, i ett perfekt sken i min lägenhet på mitt vita köksbord omgivet av mina vita väggar kändes genomfalsk att visa på bloggen, när min egen vardag faktiskt var ganska grå och betungande. Yta behöver inte alls få likhetstecken med falskhet, men jag valde kanske att inte heller blogga om hur sur, ledsen, arg, besviken och stressad jag tidvis var. Ville inte vara en pessimistbloggare. Men sen uppstår problemet med att det är svårt att visa upp vackra, ljusa bilder på utsidan när man på insidan är ganska glåmig och mörk. Kanske till och med glåmigare och mörkare än man vid tidpunkten själv insåg att man var.

Nu rullar livet på igen. Den värsta stressen gick över. Problemet är bara att mitt liv just nu är fyllt av sådant som jag inte tycker hör hemma på bloggen. Jag menar, vill någon läsa om hur mycket jag brinner för studiefrågor? Vill någon läsa om när jag ordnar program för utbytesstuderanden, när jag äter chips och dipp med min pojkvän dagarna i ända eller när jag pluggar till tenter? Jag vet inte. Problemet med bloggandet är ju kanske ändå inte vad som är intressant utan hur intressant man lyckas göra de till synes mest triviala och vardagliga händelserna. Och helt plötsligt vet jag inte hur man gör mera. Jag har inte orkat blogga för jag har inte orkat försöka formulera min vardag på ett finurligt och klipskt sätt, något som jag tidigare mer än gärna njöt av att försöka göra.

I takt med att jag börjat tycka allt mer om mina studier har också intresset för samhälle och politik ökat markant. Jag skulle vilja våga skriva mera om och uttala mig i större utsträckning om samhälleliga frågor, men som alltid finns rädslan för att tycka "fel" och uttrycka mig inkompetent där. Och det är förstås bara dumt. Sällan vidgas förståelsehoristonten mer än när man vågar säga vad man tror och tycker högt och dessutom får en respons på det.

Kanske min tid som dagboksbloggare är förbi för att det egentligen finns annat än min vardag jag skulle vilja blogga om, kanske är det bara fråga om en svacka. Vi får se hur det utvecklar sig.

Orientation Week har kickat igång. I egenskap av utbytestutor är jag med och tar emot vårens utbytesstuderande på Soc&kom. Hittills har det gått som på räls. Belgarna, letterna, amerikanen och holländaren är alla ena trevliga typer. Och hur roligt kan det vara att prata engelska på daglig basis igen? Well, alldeles fantastiskt roligt kan jag berätta för er. Idag ska vi visa stan och kanske åka lite sightseeingspåra i form av spårvagn 3B/3T.

This is not the sound of a new man or crispy realization
It's the sound of the unlocking and the lift away
Your love will be
Safe with me

Fint sagt av vem annan än en av mina favoritmusikmakare, Bon Iver.

Jag har varit på kryssning. Det är obehagligt, för fastän jag stått på stadig grund sen i morse gungar det än. I övrigt var det en trevlig liten resa till Stockholm, staden jag hemskt gärna skulle bo i någon gång. Varje gång jag besöker Svealandet hänförs jag av hur extremt bra svenskarna är på kundservice. Hur kan de och hur ORKAR de vara så ha-det-bra:iga? Nu ska jag gunga vidare och se klart King of Queens.

Ligger i min säng och tittar på Friends. Ska somna i nytvättade, manglade lakan. På det viset är jag bortskämd för min mamma manglar mina lakan. Fruktansvärd lyxkänsla alltså. Nyårsafton var en fin tillställning med god mat och kivoga människor. Har tillbringat söndagen under ett täcke i en soffa tittande på film och ätande knackkorv och franskis med ketchup och potatissallad. Franskisarna hade franskiskrydda på sig. Körde idag bil för första gången innanför Ring 3an, cirka en kilometer men ändå. Jag klarade det. Trafikljus och många filer skrämmer mig. Nu ska jag stänga ögonlocken och vila ordentligt inför morgondagens äventyr. Kryssning till Svealandet väntar. Nattentatt.

Upplevde idag den där äkta känslan av konserteufori (i ett hipsterhav) på Tavastia. Herremije, så French Films spelade bra live. Om man gillar dem annars så finns det inget som överträffar dem live! Kändes också som att jag och Jone gick på vår första riktiga dejt någonsin. Somnar nog glad nu.

Kommer aldrig att vänja mig vid åsynen av någon som pratar i handsfree. Tryggt i bilen men ute på gatan ser det mest... sjukt ut. Det tar alltid en stund för mig att förstå att personen faktiskt pratar med någon annan än sig själv.

Jag skrattade jättemycket och högt när jag kom på catwhisperer.ratata.fi i blogginlägget nedanför. Det gör inget om ingen annan tycker det är roligt, men alltså jag skrattar ännu.

Det var jullovet so far. Ännu återstår French Films-keikkan, nyårssits (tänk, det finns en färdig PLAN) och kryssning till Stockholm. Finemang.

TACK Corgi <3